Terminsavgifterna börjar sakta men säkert bli en realitet. Många av de mångvetenskapliga universiteten i södra Finland har cementerat nivån på avgifterna till 8 000 – 18 000 euro. ÅA utgör inget undantag. För en person som vill studera på ett engelskspråkigt magisterprogram i framtiden kommer magisterutbildningen att kosta 8 000 eller 12 000 euro beroende på vilket program de väljer. Summan är fem gånger så stor som den minimisumma på 1 500 euro som fastställts på nationell nivå i oktober 2015.

En kort genomgång: regeringen bestämde sig för att ändra sitt tidigare beslut i frågan och alltså införa terminsavgifter för studerande som kommer från länder utanför EU- och EES-området. Detta innebär att alla högskolor och universitet i Finland måste sätta en avgift på mastersprogrammen för dessa studeranden. Kravet på en minimisumma satte regeringen på 1 500 €.

ÅAS har tagit ställning mot dessa avgifter och har med oro följt hur de nu ska tas i bruk. Varför är vi emot avgifter? Finlands stolthet har alltid varit den avgiftsfria utbildningen av hög kvalitet för ALLA. Det har säkerligen även varit en av Finlands dragkrafter för att locka till sig internationella studeranden. När man nu börjar ta betalt av en viss grupp av studerande är inte steget lång till att öka denna grupp, för att i värsta fall inkludera alla. Att införa terminsavgifter är en kostnad för universiteten i och med att man nu måste profilera sig och marknadsföra sig i större grad. Finland kommer att vara ett mindre attraktivt val i jämförelse med många andra länder och när man väl börjar ta betalt så har eleverna rätt att sätta ännu högre krav som universitetet måste säkerställa. En ytterligare fråga som vi ännu inte fått svar på är hur förhåller sig de icke-betalande (nationella) studerandena till de som betalar? Kan man som betalande studerande exempelvis kräva förtur? Därmed finns en stor oro för hur jämlikheten ska säkerställas, i och med att alla nu inte får samma möjlighet till studierna.

Erfarenheterna från Sverige och Danmark visar att antalet studerande som söker sig till avgiftsbelagda program från länder utanför EU- och EES-området högst antagligen kommer att sjunka dramatiskt även i Finland. Det medför en kamp om vara eller icke vara för en del av magisterprogrammen som man målmedvetet byggt upp under de senaste sju åren. Målsättningen med Internationaliseringsstrategin för högskolorna 2009-2015 var bl.a. att skapa ett genuint internationellt högskolesamfund och att det vid de finska högskolorna skulle finnas upp till 20 000 internationella examensstuderande fram till slutet av strategiperioden. Antalet studerande är något man faktiskt uppnått. Den nuvarande utvecklingen går därför delvis stick i stäv med detta, eftersom tre fjärdedelar av dessa studerande uttryckligen kommer utanför EU- och EES-området.

Varför vill man då lägga prisnivån så högt? Skulle det inte räcka med mindre? Speciellt som en av förutsättningarna för införandet av avgifter är att bygga upp ett stipendiesystem som möjliggör studier för personer som annars inte skulle ha råd med dem. Räknar man med faktumet att en studerande som kommer hit för att avlägga en examen förutsätts ha 6 720 euro på sitt konto samt en rätt dyr försäkring för att ens få uppehållstillstånd, blir minimisumman för att komma till Finland 15 000 euro exklusive försäkrings- och resekostnader. Högskolorna kommer att stå inför en helt ny utmaning att försöka locka hit studerande. Marknadsföringen kommer att kräva både tid och pengar. Då är det kanske tryggast att inte tävla med varandra på nationell nivå med avgifter. Som studerande vill man kanske ändå veta vad man egentligen betalar för.

Diskussionen om terminsavgifter för studerande som kommer till Finland utanför EU- och EES-området utmynnar i konkreta beslut. Trots detta är det ändå många frågor som ännu är obesvarade och som universiteten inte riktigt vet hur de borde tacklas. Hur kommer stipendiesystemet för dessa studerande att fungera? På vilka grunder väljs de ”duktigaste” studerande ut som stipendiater? Hur förhåller sig de icke-betalande studerandena till de betalande? Vad händer om en betalande studerande inte är nöjd med kvalitén? Vad blir regeringens nästa steg? Är universiteten förberedda på denna nya realitet? Dessa är frågor som få kan svara på för tillfället.

Jasmine Malla, styrelsemedlem med ansvar för internationalla ärenden

Monika Antikainen, socalpolitisk expert