Om studiestödsreformen

I Finland har vi under en lång tid kunnat skryta med goda inlärningsresultat och jämlikhet inom utbildningen. Även om tendensen att söka sig till högre utbildning fortsättningsvis är starkt kopplat med de unga vars föräldrar är högtutbildade, så har den avgiftsfria utbildningen och ett någorlunda fungerande studiestödssystem möjliggjort att unga med en mer studieovan bakgrund satsat på en akademisk utbildning. Per automatik medför inte en högskoleexamen stora inkomster. Barnträdgårdslärare, bibliotekarier och många andra yrkesgrupper ligger rätt lågt under medianlönen på 3 500 euro i Finland som bl.a. statistikcentralen räknat ut.

Redan från första början då minister Sanni Grahn-Laasonen tillsatte professor Roope Uusitalo som utredningsperson för att utreda alternativ för reformen av studiestödet för högskolestuderande, visste man om att Uusitalos händer var bundna av regeringsprogrammet. Om målsättningen är att göra inbesparingar i storleksklassen 70 miljoner under nuvarande regeringsperiod och 150 miljoner på långsikt, plus att man därutöver ska minska på antalet stödmånader samtidigt som en studerande ska ha möjlighet att studera på heltid, ja – kan det finnas andra alternativ att än att höja på låneandelen? Uusitalos förslag talar för sig.

Men det räckte inte med att föreslå att lånenivån skulle höjas från nuvarande 400 euro till 650. Tidigare har man kunnat få lånekompensationen om man tar ut sin examen inom sex år. Lånekompensationen är stor, en studerande kan få 40 procent av sitt lån förlåtet för den summa som överskrider 2 500 euro. I framtiden föreslås kompensationen sänkas till 30 procent, men för att få den, ska examen vara i handen på fem år. Tar det sex år blir kompensationen 15 procent. Dessutom skulle det sjätte året vara ett år som en studerande enbart skulle ha lån till sitt förfogande. Lånet skulle då stiga från 650 euro till 1 100 euro per månad.

Många har längs med vägen förundrat sig över varför dagens studerande ställer sig så negativt till lån? Varför ser inte studerande att det är en investering i framtiden? Och dessutom har många i detta land studerat enbart till låns.

Visst. Många har studerat till låns. Men då ska man komma ihåg att antalet personer som tog en högskoleexamen var betydligt mycket lägre och arbetsmarknaden såg annorlunda ut på t.ex. 1970-talet. Bara som exempel kan vi se på antalet studerande och avlagda examen under de närmaste 25 åren. År 1990 var antalet universitetsstuderande nästan 113 000. År 2000 var antalet högskolestuderande uppe i dryga 270 000, en siffra varav nästan 160 000 är universitetsstuderande. År 2014 steg den sammanlagda siffran av universitets- och yrkeshögskolestuderande till över 300 000. Avlagda examen har under samma tid ökat från 11 000 till 56 000 enligt statistikcentralen.1 Konkurrensen är därför betydligt hårdare och arbetsmarknaden stuvas om vart efter. En examen är inte alltid nyckeln till arbetslivet och det blir allt viktigare att identifiera de kompetenser man byggt upp. Arbetslösheten som ökat bland de akademiskt utbildade under de senaste åren har knappast undgått någon.

Även om Uusitalo föreslår ett räntetak till studielånet, föreslår han inga förmildringar i återbetalningen av lånet efter utexaminering. Där får varje studerande själv förhandla sig fram till en återbetalningsplan med sin respektive bank. Speciellt för unga kvinnor betyder början av arbetskarriären ofta tidsbundna snuttjobb. Projektsamhället sätter sina spår.

Även om Uusitalos händer var bundna från första början, har han dock försummat en av regeringens målsättningar. För att försnabba studierna har det diskuterats om att införa en tredje sommartermin vid högskolorna. Om förslaget av att minska studiestödsmånaderna ytterligare från nuvarande 55 eller 50 till 45, betyder det att man samtidigt slår dövörat till sommarstudier. Att öka prestationskravet från 5 studiepoäng per stödmånad till 6 kan också det först låta som en rimlig tanke. Detta skulle innebära att en studerande som utnyttjar nio studiestödsmånader under ett läsår ska ha 54 studiepoäng för att få fortsatt studiestöd. Statistiken från läsåret 2014-2015 visar att mindre än 30 procent av Åbo Akademis studerande nådde upp till 55 studiepoäng, vilket motsvarar det nationella medeltalet.

ÅAS oroar sig för att den studiestödsmodell som Uusitalo på tisdagen den 1.3.2016 presenterade och rekommenderade för minister Grahn-Laasonen kommer att innebära att allt färre studerande når upp till de prestationskrav som studiestödet ställer, vilket mot regeringens vilja kommer att öka arbetet vid sidan av studierna och förlänga studietiderna. Uusitalo kunde inte heller komma med någon entydig konsekvensbedömning om hur hans förslag kunde påverka möjligheten för studerande från icke akademiska familjer att söka sig till en högre utbildning. Uusitalo har inte heller tagit ställning till hur förändringarna kunde påverka studerande med barn.

Den nordiska jämförelsen av studiestödets påverkan på genomströmningen som utkom 2014 konstaterar följande:

Det är svårt att dra några egentliga slutsatser av de uppföljningar som har gjorts av de olika åtgärderna för att öka genomströmningen inom de nordiska studiestödssystemen. Det beror dels på att det är få uppföljningar som har gjorts, dels på att det är många olika faktorer som samverkar när det gäller hur snabbt de studerande kan slutföra sina studier. […] Mycket talar för att det är faktorer utanför studiestödssystemet som har störst betydelse för genomströmningen (arbetsmarknaden, undervisningens organisering m.m.).2

ÅAS anser att studiestödet är fel instrument för att försnabba studierna och för att få studerandena snabbt ut i arbetslivet. Ingen studerande har som målsättning att få leva på studiestöd och låta bli att ta ut examen i rimlig tid. Fördröjningarna beror på många olika faktorer och dem kommer man inte åt med studiestödet. Dessutom har de senaste tillskärpningarna av studiestödet tagits i bruk så sent som hösten 2014. Det finns ingen möjlighet att konsekvensbedömma dessa åtgärder. Däremot föreslår till och med Uusitalo att det är befogat att frångå den delvis konstgjorda tvåstegsmodellen som infördes hösten 2011, där studiestödet beviljas skilt för kandidatexamen och för magisterstudier.

Det är oroväckande hur många studerande som känner en ökad mental ohälsa, vilket i viss mån också har en koppling till de ökade prestationskraven. ÅAS önskar inget annat är att ge arbetsro åt studerandena och att regeringen i detta skede inte gör sådana nedskärningar vars konsekvenser tär på Finlands framtida utbildningsnivå och sysselsättning.

Åbo 4.3.2016

Anton Norrback, styrelseordförande
Linda Lindholm, generalsekreterare

1 http://tilastokeskus.fi/tup/suoluk/suoluk_koulutus_sv.html#avlagdaexamina
2 Studiestödets påverkan på genomströmningen (s.35-36):
http://www.studiestodinorden.org/wp-content/uploads/2014/05/rapport-studiestodets-paverkan-pa-genomstromningen1.01.pdf

2016-12-14T14:48:07+00:004 mars, 2016|Categories: uttalande|Tags: , , , |